Jag skriver på en bok om hästens och människans gemensamma historia med fokus på Skandinavien. Här på bloggen publicerar jag förkortade versioner av de olika kapitlen. Det första (publicerat 1 december 2022) handlade om resterna av de vildhästar som en gång samexisterade med istidsmänniskan. Nu möter vi de första hästmänniskorna – de som hade hästen som jaktbyte.
När, var och hur började vår och hästens gemensamma historia? I naturen är hästen ett vandrande djur som förflyttar sig med årstiderna i jakt på vatten och föda. Under hundratusentals år gjorde människans förfäder detsamma generation efter generation. Den moderna människan är ungefär 6000 generationer eller 60000 år gammal. På de eurasiska stäpperna levde människogrupperna sida vid sida med hästflockarna. Men arkeologiska fynd berättar att det inte alltid var en fredlig samexistens. För hästens historia hos oss börjar som jaktbyte.
Över vingårdarna som präglar det böljande landskapet mellan floderna Saone och Loire i östra Frankrike reser sig Solutré-klippan. Den är ett känt landmärke, en kalkstensformation som syns vida omkring. Toppen ligger på mäktiga 493 m över havet och medan klippans nordsida består av en mjuk grässluttning, stupar bergväggarna rakt ner i de övriga vädersträcken.
Redan år 1866, i den arkeologiska vetenskapens barndom, gjordes utgrävningar här. Och fynden var uppseendeväckande; ben av tusentals hästar och tillsammans med dem spår av istidens människor som levt och verkat här för 35000 år sedan. Att de jagat och ätit häst var det ingen tvekan om. Det har inte dagens forskare haft någon anledning att ompröva. Däremot var den jaktmetod som fick brett fäste i populärkulturen en fantasi från början till slut. Den gick ut på att stenåldersmänniskorna skulle väntat på hjordar av främst häst och ren som passerade förbi i sina säsongsvisa vandringar, drivit upp djuren på klippan och jagat dem över kanten så att de störtat ner.
Teorin lanserades visserligen av Adrien Arcelin, en av de arkeologer som själv deltog i utgrävningarna vid Solutré, men han gjorde det i romanform. Så jagade urbefolkningen buffel på den amerikanska prärien och kanske gav vetskapen om detta författaren inspiration till historien om kopplingen mellan istidsmänniskan, hästen och klippan. Men hästskeletten ligger för långt från stupet och har inte de skador som sådana fall skulle orsaka. Förvisso jagades hästar och andra däggdjur vid Solutré, men modern forskning tyder på en begränsad jakt. Jägarna följde flockarnas vandring och fällde uppskattningsvis sex till tolv djur i taget. Terrängen utnyttjades genom att människorna lade sig i bakhåll vid smala pass och liknande som hjordarna måste passera. Jakten bedrevs hela året, men med höjdpunkt om höstarna.
Solutré är ett exempel bland många på denna första samexistens mellan människa och häst. Det var en tradition som fortsatte även efter att hästen blivit tam. Tamhästar har hållits för köttets skull och vildhästar jagades så länge de fanns kvar. Jakten kan ha varit motiverad av att man ville bli av med de vilda hästarna, eller ren nöjesjakt för aristokratin. Tillgången på moderna eldvapen var en tungt vägande anledning till att den mongoliska vildhästen utrotades under 1900-talet. I Sverige föll gotlandsruss offer för tjuvskyttar, på jakt efter kött, vid tiden för första världskriget. Men bönderna var inte heller alltid så glada åt russen när de förstörde grödor utan kunde mycket väl skjuta dem. Till skillnad från tarpanen överlevde russen. Idag utgör de ett levande kulturarv.
