Jag skriver på en fackbok med arbetsnamnet Vikingarnas hästar. Den ska handla om just det - hästen och människan under vikingatid - men också om hästens väg från vilddjur till just vikingatidens hästar. Med fötterna i Skandinavien blickar jag ut - varifrån och när kom hästen hit? Därefter gör jag nedslag i hästens skandinaviska historia till vi når vikingatiden.
På bloggen publicerar jag förkortade versioner av bokens olika avsnitt. Här finns inga noter, men det ska finnas i boken. Hur många blogginlägg det blir vet jag inte i nuläget. Det beror på många olika saker och kan resultera i tre eller tre hundra. Ett är dock säkert: nu börjar det. Och vi börjar med att transportera oss långt tillbaka i tiden. Till en annorlunda värld då Skandinavien var täckt av is.
Vildhästarna
För trettio eller fyrtio årtusenden sedan höll inlandsisen den europeiska kontinenten i ett fast grepp. Klimatet var kallt och söder om den gigantiska glaciären bredde ett bälte av tundra ut sig i alla vädersträck. Här, i det öppna landskap som idag populärt kallas mammutstäpp, levde många av istidens stora däggdjur; ullhårig noshörning, ren och naturligvis mammut. Där fanns även andra djur som inte var lika anpassade till de extrema förhållandena, men som vandrade säsongsvis i sin jakt på vatten, skydd och föda. Till dessa hörde vildhästarna.
I forskarvärlden var termen ”vildhäst” i det närmaste ikonisk under decennier. Den stora frågan var hur många olika sorter (eller ”arter”, ”typer”, ”raser”) av vildhäst fanns det? Från vilken eller vilka utvecklades de moderna tamhästarna? Var skedde det? Tack vare DNA-teknik lever vi just nu i en föränderlig värld när det gäller dessa frågor. Men traditionellt sett har det länge funnits två accepterade vildhästar:
Przewalskis häst från Mongoliet har i mer än ett århundrade setts som den enda överlevande vildhästen. Det är en robust, grov häst där brunblack är om inte den enda förekommande färgen så i alla fall absolut vanligast. Manarna är uppstående och svansarna mindre behårade uppe på roten.
Namnet har den fått från efter den ryske upptäcktsresanden som först beskrev hästen år 1876. Det föreslogs att przewalskis häst fanns i Europa under istiden och var en av tamhästens förfäder.
Senare forskning lyfte istället fram att rasen inte kopplades till tamhästarna över huvud taget utan var en helt egen gren på hästarnas stamträd. Nya DNA-studier ger annan information, vilket jag får återvända till i ett senare inlägg.
Under 1900-talet utrotades przewalskis häst i Mongoliet, där den sista observationen gjordes 1968. Infångade exemplar förökade sig i djurparker och nu betar åter hjordar med mongoliska vildhästar på stäppen.
Tarpanen har fått sitt namn efter det turkomanska ordet för ”vild häst”. Till mitten av 1800-talet levde tarpaner fortfarande fria i Ukraina. Något längre tillbaka i tiden fanns de spridda i östra Europa. Bäst känner vi tarpanen genom den tyske naturvetaren Samuel Gottlieb Gmelin som träffade på sådana hästar i Ryssland 1769. Gmelin är upphovet till den vetenskapliga beskrivningen (1770).
Tarpanerna beskrevs som musfärgade med mörka ben, korta manar och mindre hår på svansarna än tamhästarna. Huvudena var kraftiga och pälsarna långa och tjocka. Hästarna åt grödor och förstörde höstackar. Hingstarna lockade med sig tamston och gav sig på tamhingstar. Gmelin beskriver hur bönderna jagade blandade flockar bestående av tarpaner, förvildade tamhästar och korsningar.
Tarpaner var ett omtyckt jaktbyte under medeltid. Den kan ha funnits i två olika typer; stäpptarpan och skogstarpan. Vid 1800-talets början fanns den västligaste populationen i Bialowieza-skogen i Polen. Enligt vissa källor existerade tarpaner i djurparker så sent som 1918, men det verkar inte troligt. Istället var det förmodligen redan vid 1800-talets mitt som människan efter årtusenden av jakt till slut utrotade tarpanen.
Tarpanen har upprepade gånger varit uppe till diskussion som en av möjlig vildform för tamhästen. Eftersom det material som finns bevarat och som med säkerhet kan sägas vara från tarpan är två kranier och ett skelett, är möjligheterna att göra moderna, naturvetenskapliga studier ytterst begränsade. Men numera är tarpanens status i gungning. Vad var den egentligen? En äkta vildhäst som aldrig tämjts eller ättlingar till en återförvildad hjord av tidiga tamhästar? Den lilla blacka häst som Gmelin mötte och beskrev så målande var kanske inte alls vild. Kanske var den en kvarleva från och en förutsättning för en av de största innovationerna i människans historia – domesticeringen av hästen? Nu är den borta för alltid. Kvar finns bara myten.
Lästips
Här finns en modern, vetenskaplig artikel om tarpanen på engelska.
Nästa blogginlägg handlar om hästens och människans första gemensamma historia: om jägaren och bytet.
Comments